Det var ju bara på skämt

Dröm som jag hade i söndags, någon gång på morgonkvisten:
jag var utanför mina föräldrars hus och vi var på väg därifrån. (Oklart dock vilka vi är) Vi sitter i en bil och vi kör runt huset (omöjligt IRL) men stannar utanför den ombyggda vedboden. Där ska vi plocka upp några som vi känner och vi sitter i bilen och  väntar på dem men de kommer inte ut. Jag måste gå in i boden för att hämta dem och då sitter de bara där, hållna gisslan av någon, en diffus mansfigur, äldre herre som är skitförbannad. På bordet framför fönstret ligger ett par avklippta barnhänder.
Det jobbiga i drömmen kommer nu: jag vet att jag på något sätt är inblandad i de här avklippta barnhänderna. Det känns som om jag försöker skydda mitt medvetna jag (alltså den riktiga Mia, inte i drömmen) genom att bara erkänna en viss inblandning, att " jag var bara med, jag gjorde inget" men den underliggande känslan är, att det är jag som har gjort det. Klippt av barnhänder för att bara spela ett spratt, jävlas med någon. Fortfarande oklart vem denna någon är men det känns som jag har blivit påkommen av den äldre skitförbannade herrn och han ställer mig till svars för det här. Då behöver jag ringa till någon (oklart vem - jag vet, sjukt vagt, men det är en DRÖM!) När jag ska slå numret så är det ett avklippt grisöra som jag håller i. Jag måste liksom veckla ut grisörat för att komma åt, att trycka på siffrorna, som klart och tydligt sitter  i grisörat. Känsla av att hålla i det mjuka, fuktiga grisörat, känna nummerknapparna under mina fingrar och liksom inte komma åt alla siffror jag behöver, är ytterst frustrerande. Och så hela tiden vet jag, att jag har gjort något som inte är bra men försöker intala mig att det var ju inte meningen, det var bara ett  tanklöst skämt och att det kanske inte ens var jag som gjorde det.Samtidigt som jag VET att det är jag som gjort det.

Så. Det känns skönt att ha det sagt. Jag heter Mia och jag drömmer skitkonstigt ibland. Här kunde jag ha publicerat ett foto på ett grisöra men jag tror inte att jag ska vidareutveckla mer. Det känns obehagligt och otäckt, att ens tänka på drömmen. Men nu finns den på pränt och varsågod, att skriva filmmanus på den. Jag kommer aldrig att titta på den! en gång räcker...