Hur kunde det bara sluta så illa, mamma? Hur kunde du vara så full av liv en dag och sen, bara inte finnas mer? Det finns ett stort hål i mig nu,där du alltid fanns. Du kände mig så väl och ändå älskade du mig.
Vi avslutade bildspelet på mammas begravning med den här dikten
Du var vårt allt på jorden
det finaste vi vet
vi önskar du hörde dessa orden
vi älskar dig i evighet
Idag har det inte varit en bra dag...
3 kommentarer:
Hoppas morgondagen blir bättre!
Skickar dej en STOR KRAM!!
Åh, det är inte roligt med de där dagarna då allt bara är saknad...
Det lättar ju så småningom, men ibland slår vissheten ned i en med full kraft; Aldrig mer. Och samtidigt tänker jag att hon vet allt jag gör. Det är en tröst, det också.
sorg er vondt, lenge.
OG det hjelper så lite å si det går over. For det gjør ikke det , me det kommer litt lenger unna.
Vakker blomst du sendte Mia.
Frida
Skicka en kommentar