Min äldste son frös om fingrarna i veckan, lite kallt nu om morrnarna. Jag lovade honom ett par vantar, mörkgrå och vita med röd kant, som jag hade färdiga - färdiga som i färdigstickade- men- inte-hunnit- fästa-trådarna. Nästa gång jag såg vantarna satt de på sonens händer. Följande utspelade sig:
-Har du redan tagit de vantarna?
-Ja, det var så förbannat kallt när jag skulle ut igår.
-Men vad i jösse namn gjorde du med alla trådarna som bara hängde?
-Dom klippte jag ju av!!
Vantarna fick gå till saligheten. En efter en hade maskorna gått upp, äldsta sonen hade ju varit noggrann och klippt precis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ja vad säger man ....Min dotter önskade sig långa yllestrumpor och jag stickade ju snällt ett par .Några veckor senare tömmer jag torktumlaren och vad finns där om inte strumporna numera i miniformat...
Oj oj så det kan gå. Tar genast åt mig av denna varning och gömmer saker som inte är färdiga för barnen. Skall verkligen se till att fästa trådarna på deras saker på en gåendes gång.
Kan inte låta bli att le..
Synd på vantarna men det är bra med barn som löser saker på sitt eget sätt.
Älskar barn.... ;-)
Åhh dessa ungar ;)
Skicka en kommentar