Jag börjar tro att stoppnålar har blivit något av en förbannelse, att de är jinxed hos mig. Idag besökte jag pingstkyrkans second hand, som flyttat till större lokaler. Fyndade ett halsband med fina pärlor som kan användas till mina egna armband och EN STOPPNÅL. Stor fin stoppnål, rejält öga och trubbig spets. Fem spänn - katjing, ett fynd! Men nu hittar jag den inte. Den kom inte ens hem till mig, innan den drog. Stoppnålen bara stack...
Vi lät fälla en stor björk på tomten, förra veckan. Ett riktigt proffs sågade ner trädet. Två och en halv minut tog det, sedan låg det precis där det skulle. På min lott föll att ta hand om allt ris och bära de sågade bitarna till vedboden och det tar lite tid, att göra det. Men tänk så skönt, att grovjobba i några timmar varje dag. Lyfta och bära, pulsa i snön, knäcka kvistar och rensa ris. Jag har ett förflutet som sjukvårdsbiträde inom långvården så jag är kolossalt noga med lyfttekniken och att bära rätt. Det känns så gött i kroppen när man låtit den jobba på riktigt och i detta underbara väder också. Kallt och soligt.
4 kommentarer:
Jo toppnålarna har nog ett semesterställe nånstans dit dom flyr så fort dom får chansen... Mina brukar försvinner efter bara några dar här hemma, jag tycker ändå inte att de får jobba så hårt men samtidigt får dom ju bara göra det tråkiga monteringsjobbet.
KRAM /Veronica
stoppnålar ska det stå så klart
Grovjobb är härligt, när man känner att kroppen värker lite och vet att man gjort en riktig kraftinsats.
Jag börjar tro du borde fästa stoppnålar i ett band runt halsen, sån som andra gör med glasögon ;)
Du har verkligen otur med dina nålar, ta med dig en kork nästa gång, en stor en, Må gott
Skicka en kommentar